Borlänge

IMG_1229

Söndag morgon. Jag sitter i soffan med en mugg rykande hett kaffe i näven och datorn ligger i knät. Om några timmar ska jag ge mig iväg igen. Fingrarna vilar mot tangenterna och min blick letar sig ut i trädgården genom dom smutsiga fönstren i vardagsrummet. Utanför bygger skatorna bo i grannens plommonträd och Nelson, katten, ligger i buskarna och lurpassar hela tiden på fåglarna med sina klara, vaksamma ögon.

Jag tänker tillbaka på de tre veckorna som gått. Läs mer

Kepsbyte…igen!

160114- 1

Så har det hänt. Lite fortare än jag från början planerat. Jag har bytt arbetsgivare från Arriva till Green Cargo. Redan första dagen på lokförarutbildningen så visste jag att jag ville köra godståg, och då helst på Green Cargo. Men när det var dags för examen så var GC sist på bollen av alla arbetsgivare. Jag valde att börja på Arriva, för efter examen på järnvägsskolan så ville man ju köra tåg och bli examinerad som lokförare på riktigt. På Arriva trivdes jag verkligen. Jag kom snabbt in i jobbet Läs mer

Sveriges Järnvägsmuseum 2015

Det har varit ett händelserikt år för Sveriges Järnvägsmuseum. Jag ska beskriva året lite sammanfattande, men jag misstänker att inlägget ändå kan bli väldigt långt, så jag väljer att dela upp året i flera inlägg.

Det första stora eventet i år skulle gå av stapeln den 23:e maj. Järnvägsmuseum firade 100 år. Man satsade stort och planerade att ha två dagar med aktiviteter i Gävle på lördagen och söndagen. Man samlade det mesta som fanns i järnvägssverige som var tillverkat före år 1900. Alla gamla klenoder drogs fram från utställningar och förråd. Man putsade och mekade, sydde tidsenliga kläder och planerade. Det var en jätteapparat som skulle fungera med massor av funktionärer och fordon. När lördagen kom var allt klart. Massor med människor dök upp och dom gamla tågen kördes fram och tillbaka över bangården så att folk kunde se och uppleva alla dessa gamla skönheter.

Vi från Ängelholm körde upp till Gävle redan på torsdagskvällen. Vi drog med Da820. Längs vägen skulle vi stanna och koppla till diverse vagnar som skulle vara med på eventet. Det var gamla vagnar, så resan gick långsamt. Sista sträckan upp till Gävle gick i 40 km/h. På lördagen skulle jag ingå i ett växlingslag som hade till uppgift att lägga klotväxlarna på bangården så att alla tåg kom in på rätt spår på stationsområdet. Det hela slutade med att jag agerade signalgivare hela dagen då många av tågen antingen skulle backas in på området, eller backas ut från museet. Uniformen jag fick passade perfekt förutom mössan som var ett helt nummer för liten. Efter en timme på min skalle, gjorde det så ont att jag höll på att avlida. Jag skippade den och bar istället min egen lokförarkeps från början på 1900-talet resten av dagen.

När vi körde hem från eventet på måndagen så passerade vi Knutpunkten i Helsingborg med vårt tåg. Det var lite kul att köra igenom med brunlok där kollegorna stod med sina motorvagnar i väntan på avgång.

 

Pågatågen

Jag har nu jobbat som lokförare i snart ett halvår. Man kommer ganska snabbt in i alla rutiner. Man blir, om man vill och är intresserad, också en klippa på att veta precis när och hur mycket man ska bromsa, när man kan dra på fullt i precis rätt ögonblick så inte ATC:n griper in och bromsar tåget osv. Man känner banorna och alla hållplatser och driftplatser så att man nästan kan köra med slutna ögon. Man vet precis var alla baliser finns och hur signalerna brukar ligga på varje del av banan.

Att köra pågatåg är som sagt ett mycket aktivt jobb. Tidtabellerna är relativt tajta, och med alla begränsningar som trafikverket sätter på infrastrukturen istället för att underhålla och reparera, så gör detta att det ibland är en utmaning att faktiskt hålla sig inom rätt tid och inte bli sen. Är man en aktiv förare så går det att köra in en liten försening utan att det blir obekvämt för resenärer och framförallt min kollega bak i tåget. Men det förutsätter också att en aktiv tågklarerare kör banan. Vilket ofta tyvärr inte är fallet. Har man stopp i en mellansignal på en driftplats där man ska ha trafikutbyte så att man är 10-övervakad dom sista hundra meterna, går det inte att köra in någon tid alls. Man måste ha kör rakt igenom så att man kan ha en hög hastighet in mot plattformarna, och sedan dra på fullt efter sitt trafikutbyte.

Ibland är man bara klantig som ny förare helt enkelt.

Jag körde från Ystad och skulle upp till Malmö för att där ha rast. Jag avgick från Ystad ett par minuter sen och mötet med kollegan i Rydsgård gjorde att jag tappade ytterligare minuter. Jag gav mig tusan på att vara i rätt tid i Malmö, så nu började en jakt utan dess like för att knappa in tid. Ombordaren var med på noterna och gjorde snabba trafikutbyten. Allt gick smidigt och jag tog långsamt in minut för minut på förseningen. Jag körde ett multat tågsätt, det vill säga med två motorvagnsätt ihopkopplade. Detta skulle visa sig ha betydelse när jag kom till Malmö. Jag hade kört in nästan hela förseningen när jag började närma mig Hyllie. Jag stannade med kopplet i höjd med U-tavlan vid plattformen i Hyllie och såg på klockan. Bara två minuter sen. Detta skulle bli bra. Dom minuterna körde jag lätt in mellan Triangeln och Malmö C. Stäng dörrarna, avgång, grön lampa, full gas…

U-tavlan i Hyllie står precis vid mellansignalen. Hade jag haft en singel-vagn så hade jag stannat vid 80-tavlan en bra bit innan mellansignalen. Eftersom signalen nu står så nära tåget, och det faktum att man alltid är 10-övervakad i Malmö, fick detta till följd att när jag drog på full gas så mötte bromskurvan min hastighetsökning som en vägg och jag fick systemnödbroms som ett brev på posten. Tåget tvärstoppade efter ett par meter. Detta gjorde samtidigt att jag stod med min ATC-antenn precis ovanpå baliserna. Eftersom tåget stannat på sämsta tänkbara plats mitt på balisgruppen så blev effekten att ATC:n trodde att jag körde mot stopp när jag äntligen började rulla igen. Ridå. Jag anlände till Malmö C fem minuter sen…

IMG_9245

Avgång!

En kväll var jag på väg från Malmö och skulle upp till Helsingborg via västkustbanan. Jag börjar närma mig Kävlinge när driften ringer.
– Hej, vi har en trasig maskin som står i Kävlinge. Han skulle ner till Hyllie, men fick lite problem och står nu strax innan utfartsblocken. Skulle du kunna hjälpa till?

Klar jag kunde hjälpa till. Jag rullande in i Kävlinge och släppte av dom resenärer som skulle av. Därefter informerade jag stackarna som satt kvar vad som skulle ske. För att göra en lång historia kort, så rullade jag ut och kopplade ihop mitt tåg med den trasiga maskinen och drog in den till plattformen så att resenärerna kunde gå av. Dom hade suttit på tåget i över en timme och väntat på hjälp. Nu bestämdes att jag skulle dra med trasan till Helsingborg. Något var uppenbart fel, för så fort jag kom upp i 80 km/h så nödbromsade tåget. Trasan skulle vara riggad för overksam transport, men tydligen hade den andra föraren missat något. Det gick långsamt upp till Landskrona. Som lök på laxen kunde jag inte använda elbromsen, utan fick försöka bromsa med luftbromsen. Den är inte som en D3 i Rc precis. Mer som en lokbroms i en T43. Det var som att köra med en elefant på ryggen. När jag kom upp till Landskrona var jag så pass sen att jag föreslog för mina resenärer att lämna mitt tåg och hoppa på nästa pågatåg som låg precis bakom och skulle gå först från Landskrona innan mig. Det slutade med att jag körde ett tomt tåg två timmar sent upp till Helsingborg. Jag rullade på i 80 förbi varje hållplats på vägen utan att stanna och lämnade med varm hand över rasket till växlarna som stod och väntade på mig i Helsingborg när jag anlände med det trasiga tåget.

IMG_9236

Ibland blir det fel. En vagn vill gasa, den andra vill bromsa.

En annan gång blev allt fel på grund av att man vill lite för mycket som förare.

Jag kom till Teckomatorp en kväll och fick besked att jag inte kunde köra längre mot Helsingborg för man hade en förmodad påkörning längre fram på banan. Efter ett tag fick jag besked att jag skulle vända och köra tillbaka tåget till Malmö. Jag informerade alla resenärer vad som hände och berättade att jag skulle försöka hinna ner till Kävlinge där resande till Helsingborg kunde hoppa på pågatåget som skulle gå via Landskrona istället. Jag riggade snabbt upp hytten i andra änden samtidigt som jag informerade resenärerna via högtalarna i tåget. Jag ringde fjärren och berättade planen för tkl samtidigt som jag tog ut ny tågorder i min läsplatta. Jag fick körsignal och drog iväg så fort jag kunde för att hinna ner till Kävlinge innan det andra tåget skulle gå. Jag hade räknat ut att jag precis skulle hinna. För att vara säker så ville jag också ringa och informera föraren på det andra tåget. Jag slog numret i min loktelefon, men av någon anledning vill samtalet inte kopplas upp. Jag slog då numret på min mobiltelefon istället. Samtidigt som jag talar med föraren på det andra pågatåget så nödbromsas mitt tåg. Vad är det som händer. En blick på ATC:n visade att signalen framför stod i stopp. Jag tittade ut och såg infartsignalen till Kävlinge närma sig i en ryslig fart. Och den var röd. Helsike. Jag bromsade med allt som gick och hoppades att det inte var halt. Jag fick stopp på tåget ungefär fem meter innan signalen. Jag var helt skakis. Fan att man håller på att pyssla med en massa annat än det man ska göra. Hade det varit halt hade jag passerat signalen i stopp. Strax efter fick jag kör och rullade in till plattformarna i Kävlinge. Mina helsingborgsresenärer hoppade på det andra tåget och jag fortsatte ner mot Malmö. Efter Lund skulle jag stanna på alla mellanstationer. Jag var stressad för jag hade fått besked att mitt tåg skulle ställas in efter Malmö och således inte fortsätta till Ystad och jag ville ner till Malmö så fort som möjligt så att mina resenärer skulle hinna byta tåg för vidare färd söderut. Jag pratade med driften om detta samtidigt som jag hör rösten i högtalarna säga ”Nästa station Burlöv, nästa Burlöv”. Men för h-e…jag nödbromsade men såg plattformarna i Burlöv swisha förbi. Skulle jag fortsätta eller skulle jag backa? Jag tog beslutet att backa. I stridens hetta fick jag lite hjärnsläpp, och med min ”nära-OSPA-incident” färskt i minnet så ville jag ringa och kolla med tkl innan jag backade. Jag fick tillstånd att backa och backade tillbaka till plattformen. Nu var jag ordentligt stressad och började fundera på hur det skulle bli i Malmö. Jag visste att jag hade ett pågatåg strax bakom mig som skulle till Ystad. Jag skulle med all säkerhet in på Malmö övre medan det andra tåget skulle köra in på Malmö nedre. Min ombordare informerade resenärerna hur dom skulle ta sig till detta tåg samtidigt som jag rullade in i den övre banhallen. Jag kom in på ett spår där det redan stod ett tåg och jag såg att dvärgen visade snett vänster. Fick man övergå till växling på signalbilden snett vänster i Malmö? Jag misstänkte att det var så, men jag ville inte göra mer fel den här dagen, så jag stannade vid dvärgen och ringde tkl. ”…det är samtal före…”. Typiskt nu skulle mina resenärer med all säkerhet missa tåget till Ystad. Till slut rullade jag in och öppnade dörrarna på mitt tåg. Jag började rigga ner hytten och plötsligt sticker en riktig stekare in huvudet i min hytt och säger ”Tjena. Bra kört!” Hans röst dryper av ironi och han ser inte glad ut. Han lommar iväg mot pressbyrån och jag kväver en impuls att springa efter och sparka honom på pungen.

Vilken skitdag det hade blivit. Men lärorik. Jag lärde mig att jag i första hand kör tåg. Service, trafikinformation och planering lämnar jag hädanefter över till andra. Jag gör mitt jobb så bra jag kan, så får det bli som det blir. Det lärde jag mig. Och det har jag tyvärr fått bekräftat vid flera senare tillfällen. Om man är kreativ och försöker lösa problem på egen hand som inte är förankrade hos tågtrafikledningen eller driften, så blir det oftast inte bra.

IMG_9424

En panoramabild från förarhytten på en X61

Egna pass

Så var det dags för mitt första egna pass på riktigt. Jag skulle börja med att köra en kort tur till Ängelholm och tillbaka. Den allra första turen till Ängelholm på morgonen, så jag fick gå upp riktigt tidigt. Jag smög upp ur sängen när klockan ringde vid 03.00 för att inte väcka hustrun och gick ut i köket där jag kvällen innan förberett alla kläder och min lokförarryggsäck. Jag klädde mig, satte på kaffekokaren och tog ut tågorder på läsplattan medan jag åt frukost. Efter frukosten fyllde jag min termosmugg med kaffe, kollade att alla grejor var packade som jag behövde under dagen och begav mig ut till bilen för att köra den korta vägen in till Helsingborg. Jag parkerade på personalparkeringen och började gå in mot knutpunkten samtidigt som jag kollade vilket spår tåget skulle avgå ifrån i appen ”tågtavlan” i min mobiltelefon.

Jag kom ner på plattformen vid den norra delen på spår två och konstaterade att det redan stod folk och väntade på att jag skulle öppna dörrarna till tåget. Jag fick upp nyckelknippan och låste upp förarhytten på mitt tågsätt och klev in.

Jag gör alltid exakt samma sak varenda gång jag ska installera mig i ett tågsätt eller byta hytt från ena sidan till den andra. När jag kommer in i hytten lägger jag först spaken för luftbromsen i körläge. Därefter sätter jag nyckeln i låset på förarpanelen och aktiverar hytten samtidigt som jag hänger min ryggsäck på kroken sidan om förarbordet till vänster. Är inte passagerardörrarna öppna redan, så öppnar jag dom nu. Medan ATC:n startar upp och gör sin uppstartstest hänger jag av mig jackan och kepsen på kroken bakom förarstolen. Därefter bekräftar jag tågkonfigurationen i TCMS och kvitterar ATC:n så den slutar tuta. Jag matar in rätt uppgifter i ATC:n och startar rätt bromsprov i TCMS-systemet. Under tiden tåget funktionskontrollerar bromsarna, ställer jag in förarstol och förarmiljön så den passar mig. Efter avslutat bromsprov så kvitterar jag i datorn och vrider om riktningsställaren till ”framåt” och släpper parkeringsbromsen. Jag matar sedan in rätt tågnummer i både mobisir-telefonen och i PIS:en. Därefter funktionskontrollerar jag förarövervakningen, eller dödmansgreppet som vissa kallar det. Efter det kvitterar jag alla larm som står i larmlistan. Jag kollar också klargöringslappen som hänger bakom mig på väggen. Slutligen tar jag fram min läsplatta med giltig tågorder och ställer termosmuggen i mugghållaren till höger om förarbordet. Nu är tåget klart för avfärd när dörrarna stängts.

Jag tittade ut på plattformen och såg min ”ombordare” stå längre ner och vänta på att jag skulle göra klart för avfärd. Jag visade handsignalen ”klart” och min tågvärd gick bort till en låda som hänger på en pelare utmed plattformen och begärde körsignal från tågklareraren. Jag gick in i min hytt igen, stängde dörren och släckte takbelysningen. Eftersom detta var min första egna tur som färdig lokförare hade jag en lite olustig känsla av att jag kanske hade glömt något. Jag gick igenom allting en gång till och kunde konstatera att allt var i sin ordning. Ändå kändes det som att jag kanske hade missat något. Kanske var det personen som stått bakom mig i så många veckor som fattades?

När rätt tid var inne såg jag i backspegeln att min ombordare visade ”ljussignalen” klart med sin lampa. Jag stängde dörrarna och alla dörrar stängdes utan problem utom den dörren som ombordaren låst i öppet läge. När han sett att alla dörrar var stängda så visade han ljussignalen ”avgång” med lampan, klev ombord och stängde sin egen dörr. När denna också stängts och låsts, tändes en grön lampa på min panel, och jag gav gas och rullade ut från stationen genom tunneln mot Ängelholm.

Hela första dagen på egen hand som lokförare, gick bra och jag klarade mig helt utan problem. Även nästa dag gick bra. Och tredje, och fjärde och femte…

Dagarna rullar på och overklighetskänslan över att äntligen vara lokförare på riktigt började så småningom bytas mot en känsla av vardag. Inte så att det redan nu är tråkigt att köra tåg, jag älskar verkligen jobbet och att se landskapet rusa förbi utanför fönstret. Men efter att ha gjort samma sak 100-tals gånger nu så börjar saker att bli mer eller mindre rutin. Ibland händer det dock saker som absolut inte är rutin. Det berättar jag om i nästa inlägg.

IMG_9185

Min arbetsplats

Jag är lokförare

Efter några veckor på växlingen var det dags att börja köra med en instruktör. Jag funderade lite på hur min instruktör skulle vara. Rent kör- och regelmässigt var jag väldigt förberedd och jag kände mig trygg med dom bitarna. Men skulle jag och min instruktör fungera ihop på ett personligt plan? Det visade sig att jag inte behövde vara orolig. Lasse, som min instruktör hette, var en fantastiskt lugn, rolig och kunnig person. En riktigt cool kille. Jag gillade honom massor redan efter första dagen. Det här skulle bli kul. Det sista lilla steget mot att bli riktig lokförare hade börjat!

Lasse är stationerad i Malmö och jag är stationerad i Helsingborg, så det fick bli tre veckor med resor fram och tillbaka mellan dessa bägge städer. Jag åkte tåg så mycket som möjligt, men när turerna slutade eller började mitt i natten, fick jag köra egen bil. Det gjorde mig inget. Det var ju bara under en begränsad tid. Dagarna gick fort och Lasse lärde mig en del saker som jag inte visste och jag lärde honom ett par saker som inte han kände till. Man kör passen som om man vore själv och instruktören finns vid ens sida hela tiden och ser så man gör det man borde göra på ett riktigt sätt. Vi pratade om ditt och datt och hade det riktigt trevligt. Ibland frågade Lasse mig om något som rörde körningen eller motorvagnen, men oftast gällde samtalen saker som inte hade något som helst med järnväg att göra. Lite som ett långt utdraget läxförhör blandat med privatsnack. Det mesta avlöpte som det skulle helt utan dramatik.

En sak hände dock under dessa veckor. Det blev lite av ett uppvaknande för mig, och det var väldigt intressant att få reda på hur jag egentligen reagerade på en sådan situation. Så här var det.

På helgerna går det resandetåg dygnet runt mellan Malmö och Lund. Det var mitt i natten och vi hade kört upp vårt pågatåg till Lund spår 3 där vi skulle vänta en dryg timme innan vi körde ner till Malmö igen för att sluta och åka hem. Klockan började närma sig avgång och signalen visade ”kör 40”. När det var dags stängde jag dörrarna och smög iväg. ATC:n fick information från baliserna och 40 dök upp i huvudindikatorn. När man lämnar plattformarna i Lund söderut så går spåren ihop i växlar till dubbelspåret och järnvägen svänger ganska skarpt till höger genom det som kallas ”amaturkurvan”. Mitt i denna kurva står nästa huvudsignal. När jag kommer in i kurvan ser jag att denna signal visar ”stopp” med ett ilsket rött sken. Det är nu som det intressanta händer. Jag vet ju med all säkerhet att det ALLTID är signalen som gäller. När jag ser stoppsignalen så hinner jag ändå tänka ”…men signalen är ju i stopp…det måste ju vara fel. ATC:n säger ju kör…”.

Givetvis så nödbromsade jag tåget och hann stanna innan signalen, men det intressanta var att jag för ett kort ögonblick faktiskt litade mer på ATC:n än signalen, när det faktiskt borde varit tvärt om. Jag har alltid trott att jag vid ett sådant tillfälle skulle tänka just tvärt om. Jag borde tänkt ”…skit i ATC:n signalen är röd…BROMS”! Istället hann jag under ett par hundradelar tänka att den röda signalen måste vara fel då ATC:n sade kör…

stopp

Det visade sig att tkl hade av misstag tagit tillbaka signalen framför mig, men denne ringde direkt och bad tusen gånger om ursäkt och förlåtelse. Jag svarade att sådant händer, man är ju bara människa. Jag har själv gjort precis samma sak ett par gånger under min tid på fjärren. I vilket fall som helst tyckte jag det var oerhört nyttigt att ha varit med om, och nu när jag kör själv tittar jag alltid väldigt noga på signalerna innan jag bekräftar dessa med en blick på ATC:n.

Sista dagen med Lasse kom och jag började undra hur det skulle kännas att helt plötsligt ha nått det stora målet. Att vara lokförare på riktigt. Det var en strålande sommardag och solen sken obehindrat från en molnfri himmel. Vi hade turer som tog oss runt nästan hela skåne. På eftermiddagens sista tur skulle jag skulle bara köra ner från Hässleholm till Malmö och därefter skulle jag sluta för dagen. Allt gick som vanligt och jag rullade så småningom in på spår 3 i Lund och öppnade dörrarna. Då sade Lasse ”Jaha. Du, Martin. Skriv på här.” Han lämnade över mitt kompletterande intyg i två exemplar och jag skrev snabbt på bägge, behöll det ena och lämnade tillbaka det andra till Lasse. ”Ja, grattis då. Det här har ju gått bra. Lycka till nu, jag går av här” sade Lasse och sträckte sig efter sin ryggsäck. Jag såg Lasse i ögonen och sträckte fram min hand. ”Tack Lasse, det har varit fantastiskt kul att jobba med dig” svarade jag. Han tryckte min hand, log brett, klev ut genom dörren och försvann i folkvimlet på perrongen.

Jaha? Då var det klart? Nu var jag ensam i hytten. Nu var jag äntligen färdig. Nu var jag lokförare. Till min besvikelse kändes det precis som vanligt när jag rullade ut från Lund mot Malmö, förutom att jag hade en oerhört skön känsla av tillfredställelse som man får efter att ha nått ett mål som hägrat väldigt länge. Samtidigt var det lite overkligt. Jag vet inte vad jag förväntat mig. Änglakörer och halleluja? Jag vet faktiskt inte. Jag hade ju kört pågatåg ensam i hytten många gånger tidigare på växlingen, men aldrig som lokförare. Nu var det på riktigt. Nu var det jag som körde. Nu var jag lokförare. När jag kom till Malmö C lämnade jag över tåget till en annan förare och strosade bort mot plattformen där jag skulle ta tåget hem. Jag tittade på alla jag mötte och undrade om dom såg något. Om dom märkte. Här kommer en lokförare gående. ”Tjena, jag är lokförare”, ”Hallå, lokförare”, ”Hej, jag kör tåg…” Jag ville berätta för varenda en som jag mötte vad som hade hänt. ”Nä, nu får jag skärpa mig” tänkte jag. Vem bryr sig som inte känner mig?

Nu var jag i alla fall äntligen färdig. Lokförare på riktigt. Lokförare. Redan tidigt nästa dag skulle jag köra mitt första egna pass. Jag kunde knappt bärga mig…

selfie