Järnvägslag, järnvägsmuseum och pension

I dag fortsatte den allmänna informationen om järnvägslagen, roller inom järnvägen, ekonomiska strömningar genom hela järnvägssystemet och lite extremt grundläggande om olika fordonstyper. Jag såg på när mina kurskamrater, förutom några få undantag, skrev ner allt som vår lärare Göran sade. Den mannen är en aldrig sinande brunn med information och anekdoter från järnvägen. Han snöar lätt in på axelföljder och annat. Folk skrev och skrev. Jag är dock övertygad att det som sades kommer att bli lika naturligt som olika biltyper för alla i klassen inom en ganska snar framtid.

Efter lunch fick vi en rejäl rundvandring på museet med vår ciceron Göran. Jag vet inte hur han såg på dagen, men för oss elever var det lite vemodigt. Det kändes lite som en epok gick i graven. I morgon är Görans sista dag som lärare och utbildningsansvarig på järnvägsskolan i Ängelholm. Göran började på SJ den 26:e januari 1976, så han har säkert hunnit med att se både det ena och det andra. Han har också säkert lämnat sitt avtryck hos både skola och elever. Jag är i och för sig tämligen övertygad att han kommer att dyka upp igen på något sätt i andra sammanhang.

I morgon är vi lediga för att bedriva lite hemstudier och jag väljer att i natt brottas med växlar ur kontroll på fjärren.

Lycka till med pensionen Göran önskar vi elever i JSLOKF18

140130- 9

Gammalt lok, gammal kärlek

Förra gången jag studerade på skolan i Ängelholm så gick jag ofta på rasterna ett varv runt skolområdet. Jag gillade att strosa runt och mysa bland de gamla byggnaderna och fantisera om vad som kunde dölja sig bakom alla reglade portar och fönster. Platsen och järnvägsbyggnaderna ruvar på en lång historia och jag är barnsligt förtjust i allt som är gammalt. Har det sedan också järnvägsanknytning är det nästan för bra för att vara sant. Nåväl, bakom museet vid vändskivan hittade jag något jag inte sett på nära håll på mer än 30 år. Det var järnvägsmuseets gamla ånglok E 902 som stod och värmdes upp sakta inför luciakörningen den helgen. Jag bara rundade hörnet på det gamla lokstallet och så var hon där framför mig. Jag blev fullständigt överrumplad och visste knappt vad jag skulle ta mig till, utan bara stod där med hakan vid knäna som ett fån och tittade.

101209- 58Vilken maskin. Vilken skönhet. Det var som ett levande väsen, en kolossal drake som stod där framför mig och jag vågade nästan inte andas av rädsla att skrämma bort den. Min nästa impuls var att vända på klacken och rusa in till de andra för att få dom att förstå, få dom att tro mig, men framför allt få dom att komma med mig så jag kunde visa vad jag hittat. Men jag vågade inte röra mig. Om jag gick min väg skulle jag säkert aldrig mer få se henne. Det låter jättefånigt, jag vet, men precis så som jag beskriver det ovan kändes det i mig. Jag blev fullständigt tagen av tillfället och kärleken till tåg och järnväg slog till med full kraft. En kärlek jag inte känt sedan jag var liten grabb.

Jag stod länge och bara förundrades av synen. Hon var så stor. Så smäcker. Det pyste tyst från både här och där. Med jämna intervall kom ett svagt rytmiskt dunkande som steg i styrka ett kort ögonblick för att sedan försvinna igen. Emellanåt var det nästan knäpp tyst. Det var bara jag och hon. Ingen annan människa syntes eller hördes. Jag gick sakta runt henne och tog in varje detalj. SJ-loggan, skylten med littera och nummer. Koppel-stängerna, ångdomen och tendervagnen och kompressorn och ångsliderna och hjulen och…vilken maskin. Det var där och då bestämde jag mig att oavsett vad som än händer, ska jag någon gång i mitt liv köra ett ånglok.

101210- 59