Tsm Spf-s Sys M efter tåg

160614-209

Vad betyder överskriften undrar säkert ni som inte jobbar inom järnvägen. Jo, i juni gjorde jag en rolig resa. Jag har var bland annat tillsyningsman och förare för spärrfärd med endast småfordon i system M efter tåg på Inlandsbanan. Hur hamnar en skåning på Inlandsbanan? Jo, det var så här…
Läs mer

Sällskap i hytten

Älva

Veckan som gått har har varit ganska intressant. Jag har haft med en elev i hytten från Trafikverksskolan i Ängelholm. Hon kallar sig fannybany på sin blogg, men jag väljer att för enkelhetens skull kalla henne Älva. Älva började sin karriär inom järnvägen med att för två år sedan börja plugga till järnvägsingenjör. Fast nu ska hon sadla om och bli lokförare. Läs mer

Gods-LIA hos GC del 3

Dagen i Göteborg började med att vi tog en taxi från centralen där hotellet låg, ut till Sävenäs lokstation där vi skulle hämta loket. Vi hittade vårt lok och Per startade upp Re-maskinen medan jag tog en tur runt bangården. Detta för att se hur växlar och annat låg dels från spåret som loket stod på, dels hur vägen var till det spår som vi skulle få våra vagnar på. Jag har inte varit här och växlat tidigare, så det kändes tryggast om man kunde få lite koll på geografin innan man börjar fara runt med ett lok som väger 90 ton.

Jag ringde Per i loket och frågade om han visste om växlarna var uppkörningsbara. Han erkände att han faktiskt inte visste, så jag föreslog att han skulle köra ut så lade jag om växlarna framför och bakom loket. Nu vet jag i efterhand att alla växlar är uppkörningsbara, men det har hänt att folk kört upp lite för många växlar just på Sävl så vi tog det lite extra försiktigt. Jag lade om alla växlar ut från uppställningsspåret och Per rullade sakta ut loket. Men plötsligt ser jag att en växel går om under loket när första boogien passerat. Jag signalerar ”stopp” till Per som omedelbart stannar och sedan går jag fram och trycker om växeln till rätt läge igen. Nu var det ju ingen ko på isen för det var en medväxel och dom var ju som sagt uppkörningsbara, men det visste jag ju inte då. Jag signalerade ”sakta framåt” och Per rullade igenom resten av växlarna utan problem.

Vi kom iväg till slut och i rätt tid till på köpet. Det var roligt att rulla söderut från Göteborg. Mycket att titta på. Saker som man sett från andra sidan tidigare när man kör på E6 med bil. Allt gick bra ner till Varberg. Det enda som inträffade var att jag, på grund av en beläggning, fick passera en mellanblocksignal i stopp strax söder om Kungsbacka.

Väl framme i Varberg skulle sista tredjedelen av vagnarna kopplas av och växlas undan. Sedan skulle nya vagnar växlas på för vidare transport mot Malmö. Man hade inget växlingslok ledigt i Varberg, så all växling skedde med vårt Re-lok. Jag fick köra framåt och bakåt som aldrig förr. I början känns det lite olustigt att backa med ett långt godståg, men efter tio gånger börjar man lita på växelpersonalen och signalgivaren. Jag tyckte till slut att det var riktigt kul. Även om Re inte är det optimala loket att växla med. Det finns nämligen inga backspeglar. Bara backkameror som är riktigt dåliga.

Re-lok i Halmstad.

Re-lok i Halmstad.

Nåväl, efter växlingen var vi klara att rulla vidare mot godsbangården i Halmstad. Växlingen i Varberg hade gått bra, så vi var lite tidiga. Det var inga problem meddelade tkl när jag ringde och anmälde oss klara. Vi fick signal och rullade vidare söderut.

Framme i Halmstad var det dags igen, men här ordnade växlingspersonalen hela omväxlingen av tågsättet. Per och jag  satt kvar i hytten och såg på hur effektivt dom rutinerade växlarna arbetade. Dom blev klara på rekordtid och vi rullade iväg mot skåneland nästan två timmar tidigt. I Eldsberga visade riktningssignalen ”tågväg mot vänster” precis som den ska när tågvägen är lagd mot Markaryd. Knäredsbacken togs i ett huj och snart var vi i Markaryd. Vi gick in på sidan för ett tågmöte, så jag passade på att springa till kiosken och köpa var sin kaffe och chokladbit till mig och Per. Han skulle inte ha något när jag frågade, men såg riktigt glad ut när jag kom tillbaka med godiset. Strax anlände mötet och vi rullade vidare mot Hässleholm. Vi mötte pågatåget i Bjärnum och fortsatte fram till infarten i Hässleholm. Här blev det dock stopp. Man ville inte ha ner oss på stambanan och då stod vi bra där vi stod.

Infarten till Hässleholm från Markaryd

Infarten till Hässleholm från Markaryd

Efter en stund fick vi köra vidare och kom hela vägen ner till Eslöv innan ATC:n visade att vi skulle in på sidan. Jag märkte att vi fick spår 6 när vi rullade in på bangården. Illavarslande för mig som ofta kör just denna bana. Det brukar betyda att man ska stå ett tag. Annars hade det blivit spår 5. Telefonen ringde och jag svarade. Det var fjtkl som meddelade att det som man inte vill ska hända just hade hänt. En påkörning söder om Lund. Jag tänkte genast på mina klasskamrater som också var ute och körde och hoppades att det inte var någon av dom som råkat ut för olyckan. Man hade inte fått någon prognos än, men min erfarenhet som fjtkl säger mellan en till två timmar. Det skulle slutligen ta fyra och en halv timme att ordna upp, vilket är ganska ovanligt. Per gick till bakhytten för att vila lite och jag gjorde det så bekvämt jag kunde i hytten. Nu visar det sig att Re-loken är perfekta att vila i. Jag tog och drog ner ryggstödet på biträdesstolen så mycket det gick. Sedan vred jag stolen mot förarplatsen. Jag gjorde samma med förarstolen och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt vilstol.

Vilstol a lá Re.

Vilstol a lá Re.

Jag släckte belysningen och satte på en bra kanal på bilstereon. Sedan försökte jag vila lite. Efter ett tag rullade ett Hector-tåg in på spår 5 så jag gick bort och snackade lite med den föraren. Jag vet inte hur vi kom in på det, men jag nämnde i förbifarten att jag brukade jobba på fjärren. Då såg den andra föraren på mig och frågade om det var jag som bloggade. Jo, erkände jag lite förvånat. ”Ja” fortsatte han ”jag brukar läsa vad du skriver, det är intressant att läsa om hur ni har det på fjärren.” Så overkligt att träffa en helt främmande person som visste vem jag var. Och som läser det jag skriver. Overkligt, men både smickrande och kul.

Nå väl. Efter mer än fyra timmar i Eslöv, var vi kraftigt försenade och min tågorder höll på att gå ut. Jag hade väl inte brytt mig jättemycket i vanliga fall, men nu satt det en tkl-elev och körde banan, så jag tyckte det var lämpligt att meddela att min tågorder inte gällde längre. Han klarade uppgiften med bravur måste jag säga.

Vi kom ner till Malmö. Lämnade vagnarna på I-gruppen, växlade ut loket till uppställningsspåren, kopplade ner och begav oss hemåt. Även om dagen inneburit mycket väntan, så var man ändå trött och sliten efter mer än 14 timmar i förarstolen.

En av bloggens läsare!

En av bloggens läsare!

Gods-LIA hos GC del 1

I januari och februari var jag på en 5-veckors kör-LIA hos Green Cargo. Jag var som ett barn inför julafton och såg fram emot att få köra godståg igen. Jag skulle köra alla fem veckorna med en körlärare jag kört med innan. Per och jag kom utmärkt bra överens på min förra LIA hos GC. Detta skulle bli bra tänkte jag. Det skulle visa sig stämma.

Vår första tur skulle vara att köra ett godståg från Malmö godsbangård upp till Älmhult. Vi passåkte med ett öresundståg från Ramlösa i Helsingborg, då både Per och jag bor i denna sundets pärla. Vi anlände i Malmö i god tid och tog en taxi från centralstationen till GC:s lokaler på Skruvgatan. I Helsingborg hade vi redan tagit ut tågorder för dagen och kollat upp vilket lok vi skulle ha, så vi hade god tid på oss att fylla våra termosmuggar med nytt och fräscht kaffe innan vi gick ut till lokuppställningsspåren på godsbangården. Vårt lok stod redan klargjort och väntade på oss, så vi behövde bara hämta ”uppgifter till förare” och vagnslistor från skrivaren i lokväxlarstugan och därefter klättra upp i loket för att göra dom sista förberedelserna inför avgång.

I Malmö finns en lokväxlare på bangården som tar hand om ankommande lok på ett spår och ställer upp klargjorda lok i rätt ordning på ett annat spår. Det innebär att när man kommer för att hämta ett lok som ska avgå så är det redan förberett så långt som det går. Strömavtagaren är uppe och huvudbrytaren är i så att det finns ström i tåget och alla maskiner är igång som behövs för lokets drift. Sand är påfylld i alla behållare, ATC är uppstartad, rätt backspeglar är ute, handbromsen är lossad och loket är i princip klart för drift. Det vi som förare behöver göra är att mata in tågets olika värde i ATC:n, testa säkerhetsgreppet, registrera rätt tågnummer i telefoniutrustningen och tända stålkastarna. Sen är det bara att köra. Loket är nu i ”växlingsläge” och man ringer tkl för att begära växling mot sina vagnar som står förberedda på något utav godsbangårdens spår. Det kan låta så här:

”Fjärren i Malmö.”
”Hej fjärren, det är loket till tåg 5130 som står på spår 12 och vill växla mot vagnarna på spår 28.”
”Loket till 5130 från 12 till 28 sade du…ja det kommer signal direkt. Sedan har jag en annan växling som ska över vallen först, så det kan bli lite vänta för dig. Men stanna bakom motriktad dvärg så lägger jag så fort det går.”
”Japp, det är uppfattat. Jag kör så fort jag får signal.”
”Det är bra. Hej!”
”Hej.”

Man ser hur dvärgsignalens signalbild visar lodrät, vilket betyder att man får köra samt att växlarna är låsta längs min väg och att inget hinder finns på vägen. Man startar ventilatorerna och lägger i körläge framåt, släpper lokbromsen och ger försiktigt gas. Växlingshastigheten inne på en driftplats är max 30 km/h, men ofta sitter det hastighetstavlor som anger lägre hastigheter på olika delar av bangården. Det gäller att vara uppmärksam när man kör på en så pass stor bangård som Malmö. Människor rör sig i spårmiljön hela tiden, vagnar rullar hit och dit, rälsbromsar åker upp och ner, lok far fram och tillbaka och alltid arbetas det på något spår eller i någon växel.

I Malmö går det inte att komma ut direkt mot sina vagnar från lokuppställningsspåren. Vagnarna står på spåren precis sidan om loket, så först måste man köra norrut på bangården, för att därefter byta hytt på loket. Efter det kör man söderut igen mot sina vagnar för att koppla ihop och bromsprova hela tågsättet. Den här morgonen väntade vi tålmodigt på signal in mot våra vagnar, men dvärgen visade envist stopp. Efter ett tag ringde jag till fjärren och undrade vad som hände. Det visade sig att godsbangårdens ställverk hade valt att gå sönder precis när vi skulle få signal. Prognos till att felavhjälparen skulle dyka upp: en och en halv timme. Det började ju bra, tänkte jag…

Väntan på signal. Ställverksfel...

Väntan på signal. Ställverksfel…

Per kom med en bra idé. Vi skulle bara ha med oss några få vagnar upp till Älmhult. Kanske något senare tåg kunde ta med sig dessa vagnar, så kunde vi köra upp loket ensamt till Älmhult. På så sätt behövde inte det avgående tåget från Älmhult på eftermiddagen bli sent. dessa vagnar skulle dras söderut till Helsingborg av loket som vi satt i. Efter samtal med GC:s drift i Hallsberg, bestämdes att vi skulle köra ensamt lok upp till Älmhult. Vi bytte hytt igen, ställde om ATC till tågfärd och meddelade oss resklara till tkl. Vi satt i ett BR185 lok. Ett modernt ellok som väger runt 85 ton och har en effekt på cirka 7600 hästkrafter. Behöver jag berätta att det är sprutt i ett ensamt BR-lok? När vi kom ut på linjen vid Arlöv drog jag på mot Lund och accelerationen gjorde så att körorder, vagnslistor och termosmuggen gled av förarbordet och föll ner i mitt knä. Milda Matilda vilket ös! Det var som att köra en sportbil. Innan jag hann dra av gaspådraget, passerade jag största tillåtna hastighet och ATC:n gick in och nödbromsade tåget.

Resan upp till Älmhult gick bra, men när vi började närma oss infartssignalen så såg jag på försignalen att vi hade signalbesked ”kör-vänta kör 80” i infartssignalen. Det innebär att det låg tågväg rakt igenom Älmhult. Vi skulle ju in på ett sidospår, eller avvikande huvudspår som det egentligen heter, för att hämta upp vagnar och genom dom växlarna är det inte 80 km/h. Jag bromsade kraftig för att få ner hastigheten och ringde fjärren. Jag upplyste tkl att vi skulle in på sidan i Älmhult men hade signal rakt igenom. Jag stannade 100 meter innan infartssignalen och meddelade att jag stod still så att fjärren kunde lösa ut tågvägen och lägga ny signal till rätt spår. Jag fick sedan höra att man tydligen hade det väldigt struligt med tekniska problem på banan, och då är det lätt att missa att ett tåg ska stanna någonstans. I Älmhult kopplar tkl in automater som lägger rak tågväg mellan infart och utfart på upp- och nedspår när ställverket känner av att tåg närmar sig. Tar man då inte ur automaten för att förbereda att ett tåg ska stanna, så blir det precis så som jag nu upplevde när tkls fokus hamnar någon annanstans. Det har hänt mig också många gånger när jag jobbat på fjärren och man på grund av strul inte riktigt hinner med.

Infartssignalen gick om till kör 40, och vi kunde rulla in vårt lok och låta växlingspersonalen ta över medan vi gick till GC:s lokaler för att ha en liten rast.

Efter en stund gick vi ut för att förbereda färden hemåt. Det var ett ganska kort och lätt godståg, vilket inte gjorde något för min del, då jag fortfarande hade rätt mycket pågatåg i kroppen efter senaste LIA:n. Tåg 5213 från Älmhult till Helsingborgs godsbangård skulle denna dag vara 524 meter långt och väga endast 589 ton. Vi kopplade ihop, bromsprovade och meddelade oss klara för avgång. Signalen kom exakt på minuten och vi drog iväg vårt godståg söderut. Per upplyste mig att vagnarna vi drog var lite speciella att bromsa med. Det tog rätt lång tid innan bromsarna gick till, trots att vi var relativ korta. Det tog lika lång tid att lossa dom. Vagnarna rullade även dåligt. Alla typer av järnvägsvagnar fungerar i princip lika bromsmässigt. I början när farten är hög, tar bromsarna dålig. Ju lägre farten blir, desto mer tar bromsen. Det känns ganska logiskt. Problemet är att detta skiljer väldigt mycket från vagn till vagn. På vissa vagnar tvärnyper bromsen redan i 50 km/h, på andra vagnar kanske inte förrän 30 km/h. Så är det inte på motorvagnståg. Detta kom att visa sig nere på skånebanan.

Efter Hässleholm rullade vi vidare på skånebanan då vi skulle lämna vagnarna i Helsingborg. Skånebanan är en enkelspårsbana där alla tågmöte sker på driftplatserna. Två gånger bromsade jag för sent in mot ett tågmöte, vilket innebar att jag fick bromsa kraftigt för att inte få nödbroms. Bägge gånger lossade jag ut bromsen för sent vilket fick till följd att jag blev stående halvvägs inne på stationen med mitt godståg. Mötena går extremt mycket långsammare då, för jag behöver lossa bromsen och dra på för att få in hela tåget. Ofta har man en restriktion i ATC:n som gör att man inte kan köra för fort då man kör mot en signal på sidospåret som visar stopp. Det är oerhört frustrerande att inte kunna snabba på när man gjort fel och vet att man är i vägen. Sade jag inte att jag hade mycket pågatåg i kroppen?

Till slut kom vi i alla fall ner till Hbgb, hängde av vagnarna och växlade över loket till lokuppställningsspåret. Vi stängde av loket och travade bort mot den parkerade bilen för att åka hem. Dagen hade i mitt tycke gått sådär, men mycket hade hänt och jag lovade mig själv att aldrig misslyckas så fatalt med bromsningen igen som jag gjorde idag. Dagen efter skulle vi göra en ny resa tur och retur Älmhult med samma loktyp och då skulle jag minsann visa Per att jag fortfarande kunde köra godståg.

BR185

BR185

Slutet på början

Jag skulle som tidigare sagt göra min körpraktik på Arriva i Helsingborg. Det skulle bli enormt kul och spännande att få prova på pendlartrafik med motorvagnståg. IMG_6077Enligt min handledares schema skulle jag börja köra på tisdag kväll men redan på måndagen tog jag mig in till Arrivas lokaler på knutpunkten i Helsingborg. Här skulle jag hämta ut lite prylar inför praktiken. Jag fick fylla i ett papper med uppgifter om anhöriga samt skriva under att jag läst, förstått och förband mig att följa företagets regler. Självklart skrev jag på. Efter det fick jag kvittera ut en namnbricka, parkeringstillstånd, uniform och en nyckelknippa med nycklar till företagets lokaler, trafikverkets lokaler och till tågen. Nu var jag redo för praktik. Jag gillar att man får uniform, det känns mer på riktigt då. Vissa bolag låter oss elever köra i våra egna civila kläder och det är synd tycker jag. Eller som min handledare på Arriva sa. ”Det är väl viktigt att ni ser proffsiga ut. Inför våra kunder, det vill säga resenärerna är ni ju inte elever utan den personen som faktiskt kör tåget. Då är det bra att ni inte ser ut som PRAO-elever!” Jag kan bara hålla med.

På tisdagen dök jag upp i god tid innan passet och hittade min handledare med en kopp kaffe i näven. Så klart. Han hette Tommy och även denna gång gillade jag honom direkt. En lugn man med enormt skön humor. Detta skulle nog blir bra. Vi kollade igenom körordrar och säkerhetsordrar, hittade vår ombordare som vi skulle ha med och gick sedan gemensamt ner mot plattformarna för att ta över tåget som vi skulle köra mot Hässleholm via skånebanan.

Jag kom in i hytten på vårt pågatåg och visste i princip inget om hur man körde dessa vagnar eller hur det skulle kännas att gasa och bromsa. Jag var lite nervös, men när Tommy sa att han skulle köra en liten bit först så jag kunde se hur allt fungerade så kändes det genast bättre. Jag stod sidan om upp till Bjuv och tog in allt som Tommy sa. I Bjuv tog jag över spakarna och jag kände genast att jag hade kontroll på läget. Det var ganska lätt att köra själva tåget, så jag kunde koncentrera mig nästan helt på var jag skulle bromsa och vilken hastighet tåget hade på väg in mot plattformarna och u-tavlorna.

Är man stationerad i Helsingborg så kör man pågatåg mellan Ängelholm och Helsingborg, Helsingborg till Hässleholm och Kristianstad via Perstorp, Klippan och Åstorp (skånebanan), från Helsingborg till Simrishamn via Teckomatorp och Kävlinge (rååbanan och Ystadsbanan), från Helsingborg till Hyllie via Landskrona, Lund, Malmö (västkustbanan). Efter ett par pass på varje bana så börjar linjen att sitta riktigt bra. Jag vet precis var jag ska bromsa och var jag kan gasa på eller hålla igen efter trafikutbytet. Jag fick några aha-upplevelser om hur ATC:n beter sig och vad som gör att man kan köra som man gör.

IMG_6080Förarplatsen på en X61:a är riktigt trivsam. Om man börjar från höger i bilden syns nödstoppsknappen och till vänster om denna några vred att tända, släcka eller dimma belysningen i förarhytten och i mätartavlorna. Här är även en knapp att tända blinkande frontljus vid fara, manöver för magnetbromsen och reglage för vindrutetorkare och soljalusiet vid frontrutan. I bordet under dessa knappar finns styrningen för att öppna och stänga dörrarna på höger sida. Här finns även talknappar så att man kan ropa ut information i tåget eller prata med den andra förarhytten eller toalettutrymmet. Den vita knappen är till att fälla ut eller in sidospeglarna. Vidare till vänster sitter panelen för ”PISen”, det vill säga Passenger Information System. Detta är det system som automatiskt ropar ut i högtalarna vilken station man närmar sig. Det visar även informationen på tv-skärmar inne i tåget. Här finns en lång lista med färdiga utrop som man kan välja att ropa ut vid olika tillfällen t.ex ”Vi står nu stilla och vänta på ett mötande tåg”. Mycket användbart. På utsidan av tåget skyltas rätt destination upp på alla skyltar fram, bak och på sidan. I bordet under PISen sitter ”dildon”. Det är en löstagbar spak som reglerar tryckluftsbromsen ombord. Det finns bara en dildo på varje tåg, så glömmer man att ta med sig den när man byter ände på tåget får man en extra promenad på exakt 148,6 meter. Precis till vänster om ”dildon” finns körreglaget som man styr både gaspådrag och broms med. Den lilla spaken ovanför är till att reglera strålkastarnas styrka med. I panelen rakt framför föraren finns ATC:n, en analog hastighetsmätare, mätare för lufttrycket i bromssystemet och en mätare för linjespänningen. Nästa spak på skrivbordet är också ett körreglage och den gula knappen ovanför är till för tyfonen, eller tutan för alla er lekmän där ute. Panelen ovanför är den så kallade TSMS. På denna panel kan man se i princip allt och olika status om alla tekniska system ombord. IMG_6123Till vänster om denna panel sitter några fler knappar som har med strömavtagare, huvudbrytare, parkeringsbroms och körriktningsväljare att göra. GSM-R MobiSir-telefonen är också placerad här. I skrivbordet under telefonpanelen finns knappar för dörrar och sidospegeln på vänstersidan av tåget. I hytten finns det betydligt fler knappar, utrustning och olika säkringspaneler än jag nämnt ovan, men jag lämnar dessa därhän.

”Ja då var det Tyringe…Tyringe nästa”. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi gissa att jag en dag skulle sitta längst fram i ett tåg och i högtalarna ropa ut en sådan klassisk replik. Men av någon anledning så får allt som oftast PIS:en frispel i just Tyringe, första stoppet efter att man lämnat Hässleholm norrut mot Helsingborg på skånebanan. Mats tyckte att jag inte behövde ropa ut, men jag ville verkligen varje gång och gjorde mitt yttersta att låta som en van och lätt uttråkad lokförare…”Tyringe nästa…”. Ha. Jag kände mig som en riktig pågatågschaufför! Problemet med PIS:en och Tyringe, har jag fått från en säker källa, kommer att åtgärdas inför T15.

Ding, ding, dång…ding, ding, dång…ett elektroniskt plingande hördes i hytten och på PIS-skärmen kom bilden från övervakningskameran i vestibulen utanför toaletten upp. Jag kopplade upp ”nödlinjen” och hörde hur det spolade. ”Ja, hallå? Behöver du hjälp?” Hörde hur det spolade igen. ”Hallå? Har det hänt något?” Fortfarande inget svar. Jag kopplade ner förbindelsen. Tydligen trycker folk ofta på fel knapp när dom ska spola och kommer åt nödknappen istället? Jag gick bak till toaletten för att se hur det såg ut där inne. Väl inne på dasset kunde jag inte för mitt liv förstå hur man kan ta fel och ”råka” trycka på den röda nödknappen nästan ända nere vid golvet. Fast den vanligaste feltryckningen som hörs i hytten är nog ”Tågpersonal till dörr ett”. Det är den knappen man trycker på om man behöver hjälp med sin rullstol eller liknande. Många trycker på den för att öppna dörrarna när man stannat vid plattformen.

Dom fem veckorna gick otroligt fort. Jag fick uppleva det mesta som kan inträffa om man jobbar på pågatågen. Jag körde tidigt på morgonen och sent på kvällen. Jag körde enkelspår, dubbelspår, system M och system H. Jag växlade fram och bort vagnar. Jag multade olika vagnssätt, körde framåt och jag backade. Det blev en tur och retur till Markaryd från Hässleholm. Jag körde på några fåglar, fasaner och en stor hjort. Inga människor tack och lov. Dom tre första veckorna körde jag med Tommy och dom två sista med Mats. Det är roligt att byta handledare efter ett tag för då kan man jämföra olika inställning och attityd till samma sak. Jag är mycket tacksam över att fått förmånen att köra för dessa bägge herrar som med varm humor, ett stort kunnande och ett outslitligt tålamod förmedlade sin gedigna erfarenhet till mig under min praktik.

Det sista passet på söndagen innan skolan skulle börja körde jag med Mats. När vi körde förbi Helsingborgs godsbangård för sista gången på väg ner mot Knutpunkten kändes det lite vemodigt att behöva lämna Arriva, pågatågen och alla härliga människor som jobbar här. Jag sa det till Mats, men då tittade han på mig med ett leende och sade något som jag definitivt tar med mig vidare efter min praktik. Han sa ”Jo, det är klart att det kan kännas lite tråkigt, men glöm inte att detta är ju bara slutet på början!”

IMG_6221

Första körLIA:n

Så var dagen äntligen inne. Den 11:e augusti. Jag skulle på min första riktiga körpraktik och kände mig som ett litet barn inför julafton. Jag hade fått precis den plats jag önskade, nämligen på Green Cargo i Malmö. Informationen inför praktiken hade dock varit väldigt spartansk från GC:s sida, men det var ju trots allt i slutet på semesterperioderna. Jag visste att jag skulle börja mitt pass klockan 16:11 på skruvgatan i Malmö. Klockan 16 stod jag redo utanför personalingången med en massa känslor rusande runt i kroppen. Glädje, förväntan och lite nervositet inför vad som komma skulle. En anställd släppte in mig och innan för dörren i fikarummet stod min handledare med ett brett leende på läpparna. Vi hälsade artigt på varann och jag kände genast att jag nog skulle komma att gilla att jobba tillsammans med handledare LP.

IMG_5591

Vi drack en kopp kaffe och LP visade mig lokalerna, hur han tog ut tågorder och annan information samt gav mig en lokförarrygga innehållande en linjebok, GC:s lilla gröna, en flykthuva, ett par arbetshandskar, en varselväst samt en nyckel till GC:s lokaler. Resten av utrymmet i väskan lyckades jag med lätthet själv fylla ut med lite ”bra-att-ha”-grejor. Vi gick ut till taxin som LP hade beställt och som tog oss bort till Malmö centralstation där det i sin tur var meningen att vi skulle följa med ett pågatåg norrut till Helsingborg Godsbangård. Passresa som det kallas inom järnvägen. Eller ”deadhead” som man säger i det stora landet i väst.

Tåget var i tid och resan upp till Hbgb gick smärtfritt. När vi anlände till Ramlösa klev vi av tåget, tog på oss våra västar och knallade bort till godsbangården för att se om vårt tåg var klart. Personalen på bangården meddelade att våra vagnar stod på spår 13, men att vi väntade på ytterligare några vagnar som skulle in i tågsättet. Så det blev lite mer kaffe för min del och en banan för handledare LP. Efter en knapp timme gick vi ut till vårt lok för att klargöra detta och för att förbereda avgång. Loket var en grönmålad Rd, det vill säga ett moderniserat Rc-lok. Vi växlade in oss på spåret som vagnarna stod på, kopplade ihop, bromsprovade och fick avlämnat av växlingspersonalen att tåget var klart för avgång norrut på skånebanan mot Alvesta.

IMG_5587 IMG_5588

LP spakade ekipaget ut från Hbgb mot Ättekulla och efter Åstorp fick jag ta över. Det kändes overkligt att äntligen få sitta på förarplats och köra ett godståg genom det skånska landskapet. Det blev ett tågmöte med tillhörande balisfel i Finja strax innan Hässleholm, ytterligare ett balisfel i Mosselund stax efter Hässleholm och kollegan på fjärren passade på att skoja lite med mig. När jag ringde då vi stod på sidan för förbigång i Hästveda meddelade kollegan glatt”…och så fick jag tjuvbromslarm lågnivå på dig i Mosselund, axel 32 höger sida….hahaha…nä, jag bara skojar med dig…”. Jag gillar verkligen mina kolleger på fjärren.

Vi tog in god tid upp mot Alvesta och när vi började närma oss driftplatsen gick LP igenom hur ett bra och smidigt stopp skulle gå till. Jag var lite nervös, men kände ändå att jag hade koll och visste hur jag skulle göra. ATC:n gav besked om kör i infarten men stopp i någon efterföljande signal. Jag tog ett par hack på bromsen för att få ner hastigheten lite, lossade igen för att göra mig beredd att rulla igenom den strömlösa sektionen innan infarten. När vi rullade in mot spår fem, bromsade jag lite med lokbromsen för att packa ihop tågsättet till växlaren och spanade längs spåret mot dvärgen i änden där jag skulle stanna. Jag såg den avlösande föraren stå på plattformen och vänta och jag kan väl erkänna att jag fick lite prestationsångest. Jag bromsade in tåget och stannade cirka 50 meter innan dvärgen. Förarkollegan som väntade fick en liten promenad men jag var ändå nöjd. ”Hellre före än efter signalen” som LP utryckte det. Vi lämnade över tåget till nästa förare och knallade iväg mot hotellet där vi skulle övernatta. När jag låg på rygg i sängen uppe på rummet försökte jag att summera dagen för mig själv. Det kändes fantastiskt kul att äntligen göra det man drömt om så länge. Allt hade gått bra med körningen, jag var otroligt nöjd med min handledare och allt hade överträffat mina förväntningar. Jag somnade och drömde om att jag gled förbi signaler i stopp med mitt tunga godståg.

Morgonen bjöd på hotellfrukost och ytterligare en passresa söderut med ett krösatåg till Älmhult där vi skulle hämta ett annat godståg för vidare transport mot Malmö godsbangård. Vi anlände till Älmhult i god tid innan avgång och gick in på Green Cargos växelkontor för att snacka lite med växlarna och hämta uppgifter på vårt tåg. Vagnarna från Volvo i Olofström hade inte anlänt än, men han var tydligen i rätt tid. Det var kul att äntligen få träffa personalen i Äh som jag så många gånger pratat med i bangårdsradion när jag jobbat på fjärren.

När folk hör att jag jobbar på fjärren så blir det alltid lite snack om saker som man undrat över men aldrig kommit sig för att fråga. Jag försöker förklara och berätta så mycket jag kan om hur vi resonerar och hur vi upplever yttervärlden inifrån bunkern i Malmö, och varför vi gör saker på olika sätt. Jag ser mig själv som ett lysande tillfälle att överbrygga ”vi och dom” känslan som finns på många ställen i landet. Jag kommer ju samtidigt att kunna upplysa mina kolleger på fjärren hur vi upplevs ute och varför vissa saker fungerar på ett visst sätt och andra saker på ett annat sätt.

IMG_5595

När vi klargjorde vårt lok för dagen, en 185:a, såg vi att vagnarna vi skulle ha med till Malmö rullade in från Olofströmsbanan. Växlingspersonalen var på hugget och växlade snabbt bort vagnarna till vårt spår, trycksatte, bromsprovade och meddelade vårt tåg klart för avgång till oss och till fjärren i Malmö. Traxx 185 är ett annorlunda lok att köra om man jämför med våra svenska lok. Vår Traxx var också anpassad för europatrafik. Man satt på höger sida och körde, loket pratade tyska med oss och man måste hela tiden kvittera med säkerhetsgreppet, till skillnad från de svenska loken där man bara håller säkerhetsgreppet i rätt läge. Kvitterar man inte varje minut, hörs en tysk mansröst barskt förkunna ”SIFA, SIFA” och sedan nödbromsar tåget. Farthållaren bromsar även tåget om farten börjar öka högre än det inställda värdet. Det är fina lok minsann. Vårt tåg fick gå i 120 km/h ner till Malmö och hela resan gick nästan lite för bra. Inte för att man vill att saker ska strula, men man är ju trots allt ute och övar och lite pyssel är ju bara lärorikt. Det var intressant att rulla igenom och se den nya driftplatsen Vätteryd, som ligger strax norr om Tjörnarp. Byggandet av denna driftplats har vållat fjärren mycket merjobb och huvudbry på nätterna i mer än ett halvår nu.

IMG_5597IMG_5601

 

 

 

 

 

Vi rullade in på spår 10 på Malmö godsbangård och lämnade över tåget till den danska föraren som väntade vid dvärgen och som skulle köra tåget vidare mot Gent i Belgien. Min första tur på Green Cargo var till ända och jag var mer än nöjd med hela passet. Nästkommande fyra veckor ska bli hur kul som helst! Jag kan knappt vänta.

Gårdagens hjälte

Det är inte bara tråkigheter och bedrövligheter som inträffar på järnvägen i Sverige. Mycket bra händer dagligen och många skickliga och kunniga männsikor sliter varje dag med att få det stora järnvägspusslet att gå ihop, både i och utanför spåret. Men det talar man sällan om. Man hör oftast bara om det som inte går så bra. Till exempel så körde en förare på ett godståg idag som ett riktigt proffs söderut på skånebanan. Min planering höll perfekt och tack vare att denna förare gjorde ett bra jobb, så blev min insats också väldigt bra. Sådant kan man leva på ett tag! Föraren ringde i Ättekulla och tackade för god tågföring och jag replikerade med att tacka för en mycket bra körning. Sådant fungerar bara om alla gör sitt yttersta vilket man tyvärr inte kan säga om alla inom järnvägen.

Gårdagens hjälte var dock i min bok utan tvekan GreenCargos växlare i Älmhult. Han räddade ett liv. Så här var det…

Det låg tågväg igenom Älmhult på både upp- och nedspår. Norrut rullade ett öresundståg in i Älmhult för trafikutbyte så hastigheten var relativt låg. Söderut skulle strax ett godståg rulla igenom i hundratio kilometer per timme. När öresundståget rullar in ser föraren en äldre dam ta sig ner i uppspåret för att korsa spåren mot den andra plattformen. Föraren nödbromsar, tutar och tänder blinkande frontljus. Damen faller i nedspåret och blir liggande. Samtidigt rullar GreenCargos växlare förbi i sitt lilla växlingslok och ser vad som händer. Denna person reagerar snabbt. Han kastar sig ur sitt fordon och konstaterar att han hinner rädda damen innan nästa tåg passerar. Han hjälper den förvirrade damen ur spåret. Strax efter rullar godståget igenom. Växlaren lyckas få tag i ett telefonnummer via polisen till några av damens anhöriga och stannar med henne tills dom dyker upp.

Jag kan inget annat än lyfta på hatten för denna person som med sin kvicktänkthet och sitt snabba iniativ räddade livet på denna dam. Kanske även med viss fara för sitt eget liv. Gårdagens hjälte!

Igår gick det tack och lov bra. Inte i dag som dom danska rånare som valde en liten annorlunda parkeringsplats för sin flyktbil i Skodsborg på banan mellan Köpenhamn och Helsingör. Polisjakten slutade lite snörpligt när man kom till tågstationen verkar det som…

BIl skodsborg