Järnvägslag, järnvägsmuseum och pension

I dag fortsatte den allmänna informationen om järnvägslagen, roller inom järnvägen, ekonomiska strömningar genom hela järnvägssystemet och lite extremt grundläggande om olika fordonstyper. Jag såg på när mina kurskamrater, förutom några få undantag, skrev ner allt som vår lärare Göran sade. Den mannen är en aldrig sinande brunn med information och anekdoter från järnvägen. Han snöar lätt in på axelföljder och annat. Folk skrev och skrev. Jag är dock övertygad att det som sades kommer att bli lika naturligt som olika biltyper för alla i klassen inom en ganska snar framtid.

Efter lunch fick vi en rejäl rundvandring på museet med vår ciceron Göran. Jag vet inte hur han såg på dagen, men för oss elever var det lite vemodigt. Det kändes lite som en epok gick i graven. I morgon är Görans sista dag som lärare och utbildningsansvarig på järnvägsskolan i Ängelholm. Göran började på SJ den 26:e januari 1976, så han har säkert hunnit med att se både det ena och det andra. Han har också säkert lämnat sitt avtryck hos både skola och elever. Jag är i och för sig tämligen övertygad att han kommer att dyka upp igen på något sätt i andra sammanhang.

I morgon är vi lediga för att bedriva lite hemstudier och jag väljer att i natt brottas med växlar ur kontroll på fjärren.

Lycka till med pensionen Göran önskar vi elever i JSLOKF18

140130- 9

Gammalt lok, gammal kärlek

Förra gången jag studerade på skolan i Ängelholm så gick jag ofta på rasterna ett varv runt skolområdet. Jag gillade att strosa runt och mysa bland de gamla byggnaderna och fantisera om vad som kunde dölja sig bakom alla reglade portar och fönster. Platsen och järnvägsbyggnaderna ruvar på en lång historia och jag är barnsligt förtjust i allt som är gammalt. Har det sedan också järnvägsanknytning är det nästan för bra för att vara sant. Nåväl, bakom museet vid vändskivan hittade jag något jag inte sett på nära håll på mer än 30 år. Det var järnvägsmuseets gamla ånglok E 902 som stod och värmdes upp sakta inför luciakörningen den helgen. Jag bara rundade hörnet på det gamla lokstallet och så var hon där framför mig. Jag blev fullständigt överrumplad och visste knappt vad jag skulle ta mig till, utan bara stod där med hakan vid knäna som ett fån och tittade.

101209- 58Vilken maskin. Vilken skönhet. Det var som ett levande väsen, en kolossal drake som stod där framför mig och jag vågade nästan inte andas av rädsla att skrämma bort den. Min nästa impuls var att vända på klacken och rusa in till de andra för att få dom att förstå, få dom att tro mig, men framför allt få dom att komma med mig så jag kunde visa vad jag hittat. Men jag vågade inte röra mig. Om jag gick min väg skulle jag säkert aldrig mer få se henne. Det låter jättefånigt, jag vet, men precis så som jag beskriver det ovan kändes det i mig. Jag blev fullständigt tagen av tillfället och kärleken till tåg och järnväg slog till med full kraft. En kärlek jag inte känt sedan jag var liten grabb.

Jag stod länge och bara förundrades av synen. Hon var så stor. Så smäcker. Det pyste tyst från både här och där. Med jämna intervall kom ett svagt rytmiskt dunkande som steg i styrka ett kort ögonblick för att sedan försvinna igen. Emellanåt var det nästan knäpp tyst. Det var bara jag och hon. Ingen annan människa syntes eller hördes. Jag gick sakta runt henne och tog in varje detalj. SJ-loggan, skylten med littera och nummer. Koppel-stängerna, ångdomen och tendervagnen och kompressorn och ångsliderna och hjulen och…vilken maskin. Det var där och då bestämde jag mig att oavsett vad som än händer, ska jag någon gång i mitt liv köra ett ånglok.

101210- 59

Järnvägsskolan

Så var den över. Första trevande dagen på skolan. Det var en stillsam tillställning där nog alla försökte ta in att det faktiskt var nu som det började. Särskilt omvälvande verkade det vara för alla dom som inte har järnvägsbakgrund, vilket var större delen av klasserna verkade det som.

Vi hade traditionellt upprop och presentation av lärare, skolan och skolområdet, kursplan, viktiga telefonnummer och så vidare. Vi fick även en nyckel till ett skåp på skolan där vi kan ha lite saker när vi inte är i klassrummet. Efter lunchen så blev vi fotograferade till klasslistan. Sedan skulle det hämtas ut skyddskläder i varselfärg. Efter det tog vi en tur i snöstormen så alla fick se skolans lokaler och var allt finns på området. Något jag ser fram emot att få prova är tågsimulatorn. Det är en kopia av förarhytten i en Rc6, målad i klassisk Rc orange. Här övas tydligen ATC och signaler. Hela hytten är hydrauliskt upphängd så den rör sig realistiskt efter hur man kör. Efter det var dagen slut. En riktig mjukstart med andra ord. Längtar redan efter morgondagen. Då blir det järnvägshistoria och ännu mer information tydligen.

140127- 17

”Asmundtorp – en minut – ingen på och ingen ut!”

I går tog jag en liten tur på Landskrona & Hälsingborgs Järnväg. Inte med tåg. Det har inte gått sedan 1983. Jag gick till fots en bit österut från Asmundtorp. Det är en trevlig tur som går på asfalt hela vägen från företagsparken Kronan i Landskrona till stationen i Billeberga. Nu för tiden är det en cykelväg på den gamla banvallen.

L & HJ

När Sveriges riksdag beslöt att börja anlägga stambanor i landet, såg vissa kommuner enorma möjligheter om man kunde ansluta sig till dessa riksbanor. Efter lite gnäll fram och tillbaka beslöts att Helsingborg och Landskrona skulle göra gemensam sak och anlägga banor mellan städerna och Eslöv där anslutningen till södra stambanan skulle ske. Knutpunkten mellan banorna från Helsingborg och Landskrona blev i Billeberga. 31:a juli 1865 skedde invigningen med pompa, ståt och kunglig närvaro. Enda stationen på sträckan Billeberga – Landskrona var just Asmundtorp. KLSAsmundtorp var tydligen ingen betydande station. Enligt uppgift brukade konduktören på tåget ropa ”Asmundtorp – en minut! Ingen på och ingen ut!” 12:e juni 1982 gick sista persontåget på banan och ett år efter började man riva upp rälsen.

Jag gillar att man valt att behålla banvall och kontaktledningsstolpar. Dom blir som historiska dokument om ett svunnet järnvägsskåne. Att människor tar över och renoverar gamla stationer och godsbyggnader är riktigt kul. Om det görs på rätt sätt vill säga…

Jag blev sugen på att leta upp fler gamla järnvägsrester i skåne för att se hur dom gamla privatbanorna överlevt i vårt moderna samhälle. Fler inlägg kommer.

Hässleholm

I dag körde jag Hässleholm. Jag gillar verkligen Hässleholm. Inte samhället som sådant utan driftplatsen. Inställningen till Hm bland tågklarerarna på fjärren är väldigt olika. Somliga gillar stället, andra hatar det. Vissa rent av vägrar sitta på den arbetsplatsen. Signaler, växlar, spårledningar, plankorsningar med mera är kopplat till ett egensinnigt ställverk modell 65. Med egensinnigt menar jag hur det allt som oftast beter sig. Jag för min del tycker stället har karaktär. Samhället fick järnväg 1860 och stationen stod klar tre år efter. Stinsar och tågklarerare fanns här ända fram till 29:e november 2009. Sedan dess har fjärren i Malmö kört driftplatsen. När sista man släckte och låste den där söndagen 2009 stannade tiden på tågex i Hässleholm. Det är precis som en tidskapsel. Allt finns kvar som det var. Kaffekoppar, några jackor och en keps, blanketter och stämplar, säo-permar, pennor och tidningar. Till och med kalendern har frusit i tiden. Det enda som snurrar på är ställverket och klockan på väggen.

Tidskapsel

Personbangården har åtta spår för trafikutbyte och tre spår till, om man räknar sticken på spår nio, som oftast används för uppställning av Veolias elefantrövar. På godsbangården finns betydligt fler och längre spår. Här finns spår med besynnerliga namn som t.ex. gamla posten, jämte, jämte jämte, norra magasin och stall. Absolut inget unikt för Hässleholm vad jag kan förstå. Dubbelspåret på södra stambanan går tvärs igen Hässleholm och skånebanan korsar dessa spår på tvären från Helsingborg mot Kristianstad. Även banan mot Halmstad över Markaryd ansluter här.

Utmaningen med att köra Hässleholm som fjärrtågklarerare ligger i att få till en smidig och flytande trafik oavsett tidiga eller sena tåg. För att klara detta måste man känna till ställverkets egenheter och även kunna vara lite klurig och kreativ. En god dos erfarenhet hjälper givetvis också till. Om det sedan finns en duktig veoliaväxlare på plats blir inte saken sämre.  Dom flesta som har växlingstjänst i Hm är duktiga, effektiva och mycket lätta att ha och göra med. Värre kan det vara med vissa passerande förare. Men det är sällan man får skäll i Hässleholm. Värre är det när man kör banorna.

Avslutningsvis bjuder jag på en bild av Hässleholms tågexpedition som jag knäppte 2010.

Tågex